Hjärtlös och Förfallen
När jag skall göra någonting som jag tror är rätt så blir det alltid så fel. sådan har jag alltid varit. man liskom gör saker som känns rätt just då. och även om man har tänkt just den tanken innan så tänker man så mycket på varför man tänkte den där tanken och så låter man den tanken spinna på i huvudet ett tag och när man börjar bli trött på den så gör man slut på den, ja och i de flesta fall visar eller berättar man tanken för någon annan och de brukar resultera i att jag blir ensam, igen. Och när den tanken inte finns kvar i mitt huvud eller ångas i min kropp mår jag plötsligt bättre, men samtidigt så mår jag fruktansvärt. när ångesten som oftast tanken handlar om har lämnat mig så inser jag ganska snabbt att den har drabbat en annan människa hårdare än mig själv. i detta fallet den jag älskar mest. mitt halva hjärta. ja de som fortfarande var ledigt och inte mina prinsessor tagit. den halvan som pumpade på utabaraden, hela tiden. utan stopp. han tog hand om mitt hjärta på bästa sätt. men så fort jag fick tid för mig själv eller när jag vände ryggen, förstörde jag det alltid på något sätt. jag tror att det är tryggheten jag är rädd för. jag var inte värd all den kärlek jag fick, och jag var inte värd all den tillit du gav mig, samt all den tid du la ner på mig. ni tycker nog att jag är för självkritisk och näst intill hatisk mot mig själv. jag vet att jag har ett hjärta, och det är större än många andras. jag vet bara inte hur jag skall använda det rätt. Förhoppninsvis så löser allt sig med detta elände som jag har ställt till med, för som sagt, det drabbar den finaste människan i världen, med de absolut största hjärtat.
fortsättning följer...
