Spader Dam

Strimmor, ge mig en dröm att försaka
Jag behöver en stilla hand
Och ge mig ett fel som jag kan rätta till
och ett annat efternamn
Strimmor, hur många gånger ska våren
kunna drabba dig om igen,
och ljuga de vackra historierna
om den stora kärleken
Du och jag i strimmorna
Vi är sargade människor som tror,
vänd dig inte om..

En dag hinner samvetet ikapp en. Den månaden, veckan eller dagen är jobbig. Man funderar på saker som man tidigare inte sätt, som man inte velat se eller som man inte vågat inse. Att ha snurrat in sig ett varv eller två det är inte så farligt, då är det fortfarande lätt att trassla upp, men när man har trasslat in sig så mycket och snurrat åt fel varv i en längre tid är det nästan omöjligt att ta sig ut.. Speciellt med garnet helt. För mig har det alltid varit så att när något blir vanligt så blir det tråkigt, och när något är tråkigt så blir det vanligt. Normalt och vanligt har aldrig varit något för mig. Jag ser misstag som lärdom och problem som ingenting. Jag vill ha allt, jag är en sådan som bara tar och tar och tar.. men aldrig ger. Men jag har insett att jag äger inte världen. Jag gjorde det ett tag men jag är beredd att lämna över tronen. Denna gången till en respektabel ägare. Tro vad ni vill men jag är ingen deprimerad människa, jag är bara jag. En som väljer ut allt det goda i livet och skiter i resten samt konsekvenserna. Ibland undrar jag vem jag är, men jag förstår inte varför. För jag vet vem jag är. Jag är jag. En bra tjej.
Egentligen.